|
|
 Hej,
I dag har jag mött min 69:nde vårvintersårsring – som i sin tur levandegjorde många av de andra 68 i mitt inre. Ljuset, snön, den varma kylan eller den kalla värmen, fåglarnas ökade bestyr och den där längtan och känslan inuti mig, de blev till ett, de smalt ihop med de 68 tidigare till ett tidlöst NU (jo, sådana finns) och de sade alldeles tonsäkert och självklart: snart är det VÅR!
Och ”vår” är för mig inte de ständigt förlängda dagarna, det ena nu:et lagt till det andra – nej, vår är något speciellt och något definitivt. Som inte går att fånga och breda ut och hålla fast, därvidlag är det ungefär som ett NU, men det är ett mycket speciellt NÅGOT, ett alldeles eget NU. Tänk att jag skall få vara med om ytterligare ett sådant – och före det all denna längtan…
Minns du ”the clock of the long now” som jag skriver om i min bok, den som skall gå i 10 000 år, ticka en gång om dagen och slå en gång om året? Om jag hade haft en sådan, skulle jag ställt in den på att slå den dagen som vårvintern kommer! Nu har jag den bara i mitt inre, men jag kan lova dig att där inuti, där slog den i dag.
Allt gott
Bodil
Så – nu har pensioneringen hamnat i hetluften, och där lär den förbli. Jag gissar att debattintensiteten kommer att gå i vågor många år framöver.
Själv vill jag inledningsvis börja med att peka bakåt på en av de tio grundsidorna här – ”05. Arbete? Pensionering?” I mitt huvud dyker det upp en gammal schlagertext: ”you can’t have one without the other.” Och så är det ju. När människor väl tar till sig att livet kännetecknas av att utveckling pågår HELA tiden, måste också ansvarsutvecklingen få följa människan genom hela livet. Inte kan man då arbeta som om en 25-åring och en 64-åring vore identiska – tänk vilka andra möjligheter 64-åringen har att lägga upp och genomföra och ta ansvar. På SITT sätt! Men inte heller kan man tänka: om 67, så obefintlig – eller åtminstone drastiskt annorlunda.
Det här går mycket djupare än ett datum för första pensionsutbetalningen.
Allt gott
Bodil
Hej,
Vid mina föreläsningar tar jag inte sällan till s k ”killler examples” för att snabbt få många att fundera över skillnaderna mellan den nuvarande äldregenerationen och den förra. Ett sådant exempel är antalet (sedan 1992) gjorda starroperationer: 1,3 miljoner. Se http://www.cataractreg.com/Cataract_Sve/Arsrapport2010NCR.pdf .
Den siffran hjälper för att många snabbt skall kunna förstå hur dåligt vår föräldra- och farföräldragenerationer såg. De hade lika mycket starr som vi, dvs en stor del av deras ålderdom sveptes in i en mjölkig dimma vilket vi slipper.
Frågan framåt, den longitudinella, handlar förstås om vad alla våra starroperationer kommer att göra för oss. Synen innefattar mycket mer än det där att kunna läsa och handarbeta. Troligen får vi också bättre balans efter starroperationer - en av ögats funktioner är just balansseendet. Och när jag spekulerar så här fritt, så undrar jag om bytet från en grumlig lins till en klar inte också kan påverka sömnen: den upplevda dygnsrytmen påverkas av melatoninets variation vilken i sin tur styrs av ögats ljusintag (vi har alltså ett dygnsrytmseende). Så här i själva idéögonblicket tänker jag att det var mycket vanligare förr att jag hörde gamla människor klaga över dålig sömn än vad det är nu. Ja, ja, denna reflexion är helt ovetenskaplig – men den pekar på något som går ganska så lätt att undersöka. Bara man inser att det är det levda livet som ändras, stora delar av det levda livet.
Lägger man därtill allt annat som ändras (större möjligheter att höra, att röra sig, att slippa ha så ont, mm) bara lyser det en i ögonen vilken funktion longitudinella studier skulle kunna fylla för att få oss att bättre förstå denna förändrade ålderdom och dess möjligheter.
Allt gott
Bodil
Hej,
Nu har jag läst Ds 2011:42, ”Efter 65 – inte bara pension”. Något skall man ju ha att roa sig med…
Ds 2011:42 är en gedigen rapport där en sifferbitare har mycket att hitta. Det jag främst sökte var hur många som arbetar efter 67 års ålder och hur mycket de arbetar. År 2009 hade 25% av kvinnorna i åldern 66-70 arbetsinkomster och 34% av männen. Arbetsinkomsterna utgjorde dock bara 3% av kvinnoernas och 6% av männens totala inkomst (fast dessa båda sista siffror gäller för alla 66+).
Det hela är alltså inte så lätt-tolkbart, men rimligen är det så att flertalet av dem med arbetsinkomster efter 66 får dessa som ersättning för mindre uppdrag. Jag skall försöka få fatt på hur detta utvecklats under 2010 och 2011, för det sker förändringar hela tiden.
Hur som: när jag läste den här rapporten, tänkte jag att kanske blir det ändå inte någon generell förändring av pensionsåldern? Den varierar ju redan så kraftigt att det knappast är lönt med generella åtgärder. Exempelvis var det (bland personer födda 1943) bara 54% som hade förvärvsarbete som sin huvudinkomst vid 61-63 års ålder och hela 33% som var förtidspensionärer.
Allt gott
Bodil
PS. ”Ds” står för ”Departementsserie”, dvs alla ”Ds” är utredningar från något av regeringskansliets departement. Man kan skicka efter sådana (jag trodde först det var gratis eftersom försändelsen inte åt följdes av någon faktuta, men den kom nu en vecka senare eller så. 190:- inklusive frakt) på order.fritzes@nj.se . Och om du är intresserad, finns det förstås mycket mer att hämta i Ds 2011:42 än det jag tagit upp här. DS
Hej,
Det blev en intensiv Göteborgsrunda i måndags med först en publik föreläsning och sedan en eftermiddag och kväll med ett 20-tal forskare. Den går inte riktigt att sammanfatta än (dokumentation kommer), men vill du ha min introduktionsföreläsning som en pdf-fil, så bara maila mig så kommer den som ett brev på posten – om man säger så.
Jag själv är glad och nöjd över utbytet – både över det som själva förberedelsearbetet innebar, över själva seminariet med alla deltagarnas bidrag, öppna sinnelag och skarpa hjärnor och över det som är planerat.
Med andra ord: stenen är i rullning och jag har gott hopp om att den skall kunna rulla på och dra med sig många fler stenar.
Allt gott
Bodil
bodil@bodiljonsson.se
I nästa vecka har Göteborgs Universitet tillsammans med Vårdalstiftelsen ett samtalskalas en hel eftermiddag och kväll om Framtidens äldreforskning. Jag sitter här som bäst och förebereder det hela. Det har jag i och för sig gjort länge, för jag vill ju så gärna att vi skall få det att gnistra kring frågor som: Nu när åldrandet ändrats så radikalt, vad händer då med forskningen om åldrandet, vilka nya krav och utmaningar kommer den att möta och vilka är de frågor som den behöver ställa?
Så här i slutfasen av förberedelsen funderar jag förstås över om jag missat något viktigt i mit anslag. Vill du hjälpa till, så skriv gärna här i dag eller i morgon och berätta om vad du tycker är viktigt! Själv lovar jag i gengäld att återkomma här i nästa vecka efter seminariet med det kompletta anslag som blev mitt på seminariet. Sedan kommer också hela seminariet att dokumenteras, så om ett tag kommer du att kunna ta del av ALLT.
Allt gott
Bodil
(numreringen av inlägget hänför sig till att jag menar att det behövs förnyelse av forskningen på alla bloggens 10 områden)
Hej,
Präglingen från Piaget är fortfarande stark vad gäller utvecklingsstadierna i lärandet. Dessa förläggs till barndom och ungdom och sedan är det hela liksom slut. Inte heller Erik Eriksson som faktiskt beskrev utvecklingsstadier också för människans medelålder gjorde något annat med åren efter 50 än att klumpa ihop dem till ETT stadium.
Jag kan inte låta bli att associera till hur man förr klassificerade människor med utvecklingsstörning utifrån deras ”intelligensålder”. Utan att hejda sig ens ett ögonblick kunde man säga om en 50-åring att han var på en 2-årings nivå. Det var som om man inte förstod att en association till en 2-åring för att beskriva en 50-åring främst förde tankarna fel. På motsvarande sätt är det idag som om man inte förstår bättre (låt vara utan att säga ut det) än att låta alla individer stanna senast vid 15-åringens/ 20-åringens ”intelligensålder”. Överkursen att en 80-åring kan ha lärpotentialer som inte ens en 60-åring
har göre sig garanterat inte besvär vid en sådan
förblindning.
Rimligen kommer detta att förändras under 2000-talet. Det finns nu ovedersägliga bevis för att hjärnan förblir plastisk och nybildande HELA livet och att förmågan till tankar och känslor likaledes fortsätter att utvecklas. Det är dags att börja leta efter det lärande som knappast kan
ske förrän man är ÖVER en viss ålder (jämför de olika inlärningsfönster som diskuterats för olika förmågors
utveckling under skilda barndoms- och ungdomsintervall).
Samtidigt: har vi inte förväntningar på ett sent lärande,kanske vi missar chansen att göra något av möjligheterna när de väl kommer?!
Så här på årets allra första dag tänker jag att det finns
mycket att begrunda och mycket att göra också under år 2012.
Bäst att lägga på ett kol – det är ju skottår så året är en
dag kortare… Eller om det nu var en dag längre för att också den 29 skall få plats?! Ja, den kan behövas, den också, för att få föreställningarna om oss samtida äldre att bättre motsvara verkligheten.
Gott Nytt År på er!
Bodil
Snart är det nytt år, och här sitter jag och undrar över hur lite jag vet kvantitativt om skillnader mellan generationer, också för tid som varit.
De äldres genomsnittliga ekonomiska överläge finns väl dokumenterat, så också den bedövande underrepresentationen i demokratiska församlingar. Vad gäller ekonomin är variationen inom äldregruppen så stor att medelvärdet kanske egentligen är ointressant, men vad gäller underrepresentationen demokratiskt har jag inte tidigare funderat över om kanske
också denna har en stor variation.
Men så är det uppenbarligen vad gäller nämndemän i våra domstolar. Dessa är politiskt tillsatta och ofta ”överåriga”, t o m pensionärer, enligt den massmediala beskrivningen. – Jag har tidigare på denna bloggen refererat till Cohen, The mature mind, och jag får lust att göra det
igen. Speciellt till hans beskrivning av ”developmental
intelligence” som den mogna integrationen av tankeförmågor,
emotionell intelligens, bedömningsförmåga, sociala förmågor
och livserfarenhet. Är det inte just det som våra domstolars
juridiska kompetens behöver tiiföras av lekmännen – och är
inte just därför en överrepresentation av äldre av stort
positivt värde?
En sådan diskussion kan förstås svårligen tas när det inte är detta som är den sanna bakgrunden till överrepreaentationen. Den handlar i stället om att
domstolsuppdrag är svåra att förena med yrkesarbete och om
att pensionärer har tid. Hm.
Allt gott
Bodil
Under en intensiv höst har det då och då glimmat till en förundran inuti mig. Fast varje gång har det bara blivit just en liten glimt – sedan har förundransridån dragits ner och det vardagliga åter tagit över. På kö där framför ridån har det stått nästa uppgift och nästa och nästa, alla med krav på att utföras, och en sådan tillvaro är ingen bra kuvös för en förundranstillväxt.
Fast till det fina med förundran hör dess starka integritet. Det är bara skenbart som den har gett upp gång på gång under höstens lopp. I stället har den bidat sin tid för att nu så här lagom till jul markera att ”nu är det dags att släppa fram mig!” Det här är vad den försöker säga:
Sant är att det är obegripligt stort att just VI – de generationer som lever nu – får vara med om att horisonten flyttar sig, dvs om den djupaste kärnan i denna blogg. Inga generationer före oss har som gamla så kunnat utveckla vare sig sitt tänkande, sitt kännande eller sina förmågor. Inga individer i generationer före oss har hunnit få så många årsringar och så stora möjligheter till integration, både inuti sig själva och utåt med omvärlden. Inga generationer före oss har fått uppleva en ny äldrehälsa, att åldersåkommorna kommer tio år senare än förra generationens och att det då finns tidigare oanade medicinska och teknologiska möjligheter.
Fast för att på riktigt förstå innebörden i allt detta kan vi inte bara fortsätta att harva runt i det som om det vore en utveckling vilken som helst. Vi behöver också släppa fram det svindlande och det förundransvärda – stå alldeles stilla och bara låta oss genomsköljas av det oerhörda i att få tillhöra genombrottsgenerationerna för ett nytt äldreblivande. Detta innehåller ett evangelium som behöver spridas, för ännu har vår samtid inte vaknat upp och börjat förundras över det – så som den förundras över Higgspartiklar och hastigheter snabbare än ljusets. Men själv, så fysiker jag är, menar jag att både Higgspartiklar och rörelser snabbare än ljusets kan slänga sig i väggen jämfört med den oerhörda nyheten om äldrehorisontsförflyttningar i just vår tid.
Ett egentligt julevangelium skall vara ljust och jublande och gärna också innehålla ett glädjefullt tack. Och det kan gärna detta profana också få göra:
Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
…..
- och nu också denna i tidigare epoker otänkbara ålderdom!
God Jul 2011!
Bodil
Hej,
I den prestigefyllda tidskriften Science fanns det för evigheter sedan (år 1972…) en artikel av P W Anderson som hette ”More is different”. Den handlade om brutna symmetrier i vetenskapen och har därmed till synes inget alls med denna bloggs tema att göra. Men det finns ändå ett samband beroende på att just rubriken ”MER ÄR ANNORLUNDA” stannat kvar i mig och där inne levt sitt eget liv, vid det här laget i snart 40 år.
Jag har därmed samlat på mig en oerhörd massa exempel på att ”mer” sällan är bara ”mer” utan förbluffande ofta i stället något helt annorlunda. På motsvarande sätt kan mindre vara annorlunda, snabbare vara annorlunda, långsammare vara annorlunda. Kvantitativa skillnader blir inte sällan kvalitativa.
70 årsringar är alltså inte bara 20 fler än 50 årsringar – genom sina överlagringar blir de något annat.
Ja, här har vi verkligen något att fundera vidare på.
Allt gott
Bodil
|
|
Senaste kommentarer