|
|
 Hej,
Vid Göteborgs Universitet finns det ett forskningssamarbete inom medicinsk epidemiologi, ”EpiLife”, med tillgång till de stora populationsstudier som genomförts i Göteborg. Man följer vad som händer med en människa över tid och intresserar sig för allt från de individuella biologiska processerna över till de övergripande förändringarna i samhället.
Nästa år, 2014, kommer man att bjuda in en ny grupp med 70-åringar (födda 1944). På förhand går det att förutse stora skillnader i sjukdomsförekomst, hjälpbehov, socioekonomiska förhållanden etc jämfört med tidigare 70-års grupper (födda 1901, 1916, 1922, och 1930) – men det blir spännande att det klarläggs vilka skillnaderna blir och hur omfattande de är. Mycket av detta kan man säkert få fram genom att hålla sig till tidigare frågeställningar, men samtidigt kan det behöva komma till nya forskningsfrågor för1944:orna, frågor av vilka somliga kan ha varit bokstavligt otänkbara att ställa till tidigare årgångar.
Ett uppenbart exempel är frågor kring vardagseffekter av internetförekomsten. Också andra områden kan ha ändrat sig så mycket att det krävs nya frågor för att synliggöra effekterna på de enskilda människorna. Vilka tror du är de mest intressanta nya frågeställningarna för att synliggöra hur 1944:orna har det? Jag är tacksam för all möjlig hjälp, gärna med frågor med framtidsvittring – sådana som framöver kan berika studier av skillnader mellan det pågående åldrandet för 40-talister och det kommande för dem födda på 1950- och 1960-talet.
Allt gott
Bodil
PS: Jag kan i detta sammanhanget inte låta bli att föreslå dig att gå till sidan ”03″ (klicka på ”Sidor” i vänsterkolumnen så får du fram den) och dess efterföljande kommentarer. Det är ju ett tag nu sedan jag rensade upp i denna blogg så att den (i stort sett) struktureras utifrån variationer på 10 olika perspektiv. Ett av dessa är ”03. Det longitudinella”. Läs gärna också Jitkas kommentar på ”03. Det longitudinella” och mina reflexioner över den – somligt som glimmar till är genuint nytt, annat har bara bytt kläder. DS
Hej,
Så har då Uppdrag Kunskap (www.uppdragkunskap.se ) snart varit publikt en hel arbetsvecka, och oj, så mycket respons det redan mött. Inte bara från presumtiva deltagare utan också bland arbetsgivare inom området äldrevård och äldreomsorg. Kanske är tiden mer mogen än vad jag trodde för att också arbetsgivare, kultur och samhälle kan och vill tänka i banorna att ”när nu människor ändå ska leva så länge, kanske vi kan ha dem till något…”
Kul!
Bodil
Hej,
Just idag den 15 april rullar det igång en aktivitet ”Uppdrag Kunskap” som är första steget mot de seniordoktorander som jag tidigare föreslagit. Det bedrivs inom Vårdalinstitutet i Lund med stöd av ”Bättre liv för sjuka äldre” på SKL.
Uppdrag Kunskap riktar sig till alla som tidigare varit verksamma inom äldrevård och äldreomsorg, nu själva börjar bli gamla och just därför brinner för att deras bearbetade kunskaper ska få en chans att komma framtidens äldre till godo.
Tycker du det verkar spännande? Du är välkommen att ansöka under perioden 15 maj – 15 junivar du än bor i Sverige (läs mer på Uppdrag Kunskaps hemsida). Kanske blir du en av de 20 pionjärer som under ett år från och med september 2013 kommer att få stöd att utveckla den egna kunskapen så att den blir bättre tillgänglig för framtiden.
Allt gott
Bodil
PS: Så här lyder mitt ursprungliga förslag om seniordoktorander:
Livet måste levas framlänges. Vi kan inte i förväg dra nytta av sådana erfarenheter/kunskaper som vi kommer att få om tio år. Mellan generationer, från en tidigare till en senare, borde det däremot (i princip) kunna gå bra att äldre förmedlar sina kunskaper till yngre, och på den grunden (fast numera outsagd) vilar skolan och den mesta utbildningen.
Allt detta har blivit svårare i dag. Det gick något så när för den praktiska kunskapen då man höll på med livsnödvändiga saker som att odla jorden, bygga hus, laga mat, ta hand om djuren … Då fanns det både ett mästar-lärling-förfarande mellan gammal och ung och en självklar önskan och nödvändighet att som ung ta till sig den äldres kunskaper för att kunna klara sig framöver. På den tiden var nästa generations liv tämligen likt den föregåendes, men i dag kan inte längre de gamla byggstenarna användas oförändrade i de nya kunskapsbyggena. Det betyder emellertid inte att de är värdelösa.
Här finns en gedigen IT- uppgift: att försöka så paketera erfarenheter och kunskaper att unga människor kan hitta dem själva och inse deras värde över tid. De kan utgöra genvägar till upplevelser, insikter och frågeställningar, ge språngbrädor mot nya höjder och göra att man kan stå på tidigare människors axlar. Inom naturvetenskapen har vi klarat denna typ av kunskapsöverföring – och klarar den fortfarande, tack vare vår begrepps- och teoribildning och metodik. Men i övrigt är alltför mycket ogjort vad gäller att ge generation efter generation en ärlig chans att dra nytta av tidigare kunskaper, framgångar och tillkortakommanden. Hjulet uppfinns ständigt.
På universiteten finns numera dels unga doktorander som påbörjar forskarstudier direkt efter sin grundutbildning, dels medelålders människor som redan har en stor kompetens utifrån sitt arbetsliv men som nu också vill utmana, komplettera och utveckla sina kunskaper i ett akademiskt sammanhang och gärna nå fram till en doktorsavhandling. Båda de yngre och de medelålders bidrar genom sin forskning till den allmänna kunskapsutvecklingen. Formellt är forskarplaner och bedömningskriterier stöpta i samma mallar.
Ett av de klassiska kunskapsidealen har varit att kunskap ska kunna hålla över tid och rum, oberoende av vem som bär kunskapen och oberoende av rådande kultur. Detta ideal finns fortfarande kvar – men samtidigt har vår samtid en större respekt för det situationsberoende. Utifrån det är det inte svårt att peka på skillnader i betydelsen av unga och gamla doktoranders (sedermera doktorers) insatser. De unga har långa arbetsliv framför sig där de kan ha fortsatt nytta och glädje av forskartiden, dess process och resultat – men egentligen är det viktigaste med forskningsresultaten att de också ska kunna användas av andra människor. De redan medelålders, de som påbörjade sin forskning sent, har inte så många yrkesverksamma år kvar efter disputation. Deras avhandlingar får därför i större utsträckning bäras vidare av andra inom eller utanför den berörda institutionen.
Ju äldre en människa blir, desto mer tenderar hon att söka efter sammanhang, mål och mening samtidigt som hon gärna mer samlat vill bidra med sina erfarenheter till yngre. Detta går rimligt lätt vad gäller släktfoton och -krönikor, men i övrigt är kunskapsöverföring svårare. I dag yppar sig emellertid möjligheter till nya paketeringar av kunskap till information så att de unga själva på internet kan hitta det som äldre personer vill förmedla. För att göra detta ännu mer värdefullt och långsiktigt hållbart kan äldre behöva hjälp att strukturera, utmana, vidareutveckla och rensa upp i sin erfarenhet och sina kunskaper.
Förslag
Gör det möjligt för människor att efter sin pensionering satsa egen tid på att forskarutbilda sig: knyta ihop den kompetens och de yrkeserfarenheter som de har bakom sig, konfrontera och berika dessa med den akademiska kunskapsstrukturen och lämna ett värdefullt kunskapsbidrag till omvärlden och morgondagen. Med bibehållna formella krav – men samtidigt med en öppenhet för hur en seniordoktorand kan medverka till annorlunda och ibland rentav mer förnyande kunskapsbidrag än en doktorand som går direkt från grundutbildningen till forskarstudier. Den som har många årsringars erfarenheter har sådana access-tider, associations- och hopknytningsmöjligheter som tidigare varit extremt få människor förunnade.
Vinsten för den berörda doktoranden blir framför allt att få ge – det är inte bara rika mecenater som upplever ålderdomen som en pay-back-time. En annan vinst ligger i att via ett kvalificerat upplägg (inklusive handledning och seminarienärhet också till unga meddoktorander) få uppleva den rena kunskapsglädje och de aha-upplevelser som kommer när man skönjer nya sammanhang. Insatsen för den berörda doktoranden blir den egna tiden och engagemanget – det här handlar om obetalt intensivt forskningsarbete under kanske fem år.
Vinsten för universiteten och hela kulturen blir de nya forskningsfrågor och -svar som seniordoktoranden kan tillföra. I kunskapssamhällets anda kommer det på så sätt fram en ny grupp doktorander som inte kostar universiteten något annat än handledning, en kostnad som rimligen samhället som motprestation bör kunna stå för. En annan vinst för universiteten blir de djupgående och fortgående akademiska samtal som kommer till stånd mellan människor med en åldersskillnad på kanske 50 år. Insatsen för universiteten handlar om en egen utveckling för att stärka sin förmåga till kvalificerade möten mellan den senaste kunskapen och den hos en doktorand med öppet sinne för det nya och med en närmast livslång erfarenhetskunskap.
Jag är tillräckligt luttrad efter 46 års universitetsanställning och dessförinnan 3 års egen grundutbildning för att veta att universiteten inte har ensamrätt till kunskap eller till att dra nytta av äldres kunskaper. Men universiteten har ett speciellt uppdrag i vårt samhälle och utifrån det ett särskilt ansvar för att nu kunna ta initiativ till att möjliggöra nya former för forskning bedriven av äldre människor.
Coda: bland de tiotusen åhörare jag har haft på föreläsningar det senaste halvåret har förslaget vunnit ett starkt gehör. Spontant menar 10-20% (unga som gamla) för egen del känna varmt för att utnyttja denna möjlighet – när den väl föreligger. Så många blir det inte i praktiken, men jag är övertygad om att kvalificerade seniordoktorander inte blir svåra att rekrytera.
Livet är inte rättvist. Hur mycket vi än argumenterar för att det borde vara mer ”rättvist” i barnens skolklasser, på arbetsmarknaden, mellan glesbygd och tätort, mellan länder i nord och syd och öst och väst, så kvarstår ändå faktum: livet är grundläggande orättvist. Många föds med omfattande funktionshinder. Andra råkar ut för svåra trauman, fastnar i en betvingande fattigdom eller är chanslösa på arbetsmarknaden. Samtidigt finns det andra som förefaller matade med guldsked livet igenom: föds friska, växer upp i harmoniska hem, har en bra skolgång och ett rikt arbetsliv, gläds åt barn och barnbarn och har därtill en både meningsfull och aktiv ålderdom. Inte sällan är det som om orättvisa bara läggs till orättvisa och som om klyftorna bara växer.
Den ökade pensionsåldern (som dessutom är flexibel) lägger nu sitt strå till stacken av ackumulerade orättvisor. Allt fler kommer att arbeta inte bara tills de är 69 utan också tills de är 80 eller mer. Andra kommer överhuvudtaget inte in på arbetsmarknaden. Somliga kan av individuella orsaker inte fortsätta efter ett olycksfall eller en sjukdom i 40-årsåldern, medan andra inte orkar arbeta efter 55 eftersom arbetets former främst utformats för att passa de unga. Pensionsåldern har (åtminstone till synes) hittills varit en av de få gemensamma fixpunkterna. Att nu ta bort den spärren medverkar självklart till att klyftorna kommer att ytterligare öka. Samtidigt vore det rena rama dumheten att påtvinga arbetssugna människor 65+ att sätta sina ljus under skäppan och anpassa sig till liv som inte stämmer för dem.
Så vad göra? Samhället signalerar satsningar på förbättrad arbetsmiljö, och det är i och för sig utmärkt, men arbetsmiljöförändringar påverkar bara en delmängd av skillnaderna enligt ovan. Själv kan jag bara se en framkomlig väg för att kompensera de ökade klyftorna: öka solidariteten. Solidaritet är ett begrepp som i dag dessvärre oftast lyser med sin frånvaro. Givetvis handlar solidaritet inte om krav på att allt skall vara lika för alla. Det går ju nu en gång för alla inte att åstadkomma – livet är faktiskt grundläggande orättvist. Men det är ju just eftersom vi är olika som solidariteten behövs, och det är bara fantasin som sätter gränser för vilka uttryck den kan ta sig.
Jag har tidigare här på bloggen och i boken ”Tid för det meningsfulla” väckt ett förslag om en annorlunda värnskatt (återger förslaget som ett PS nedan för dig som inte läst det tidigare). Själv tycker jag förstås att det är ett utmärkt förslag, och jag kan inte förstå varför det inte redan är på väg att förverkligas… Ännu mer obegripligt är varför det inte finns 99 förslag till i samma riktning föratt motverka de ökade klyftorna bland äldre. Det finns många som vill hjälpa till, bara de får lite bättre förutsättningar att vara just solidariska.
Allt gott
Bodil
PS: Så här ser i korthet förslaget om en annorlunda värnskatt ut:
Äldre svårt sjuka förtjänar all möjlig uppmärksamhet och uppbackning, mänskligt, socialt och ekonomiskt. Livet är inte rättvist, och de största orättvisorna både vad gäller hälsa och inkomst finns bland just äldre människor. Många av oss som är friska vill gärna vara med och hjälpa till för att minska gapen, antingen genom att jobba ideellt, hjälpa till via skattsedeln eller på något annat sätt. Det vore förödande om detta kom bort i den allmänna debatten. Om vi friska gamla fortsätter att efter förmåga och lust göra bra saker, så kan vi därigenom medverka till att också sjuka medsystrar och medbröder får det lite bättre.
Förslag: Låt all skatt som betalas av människor över 65 (utöver den på pensionen) oavkortat gå till äldreomsorg och vård. För många av oss friska vore detta ytterligare en sporre att efter pensionering fortsatt göra nytta också genom betalt arbete.
Det är inte självklart att en sådan värnskatt skulle behöva vara permanent men den behövs nu i övergången mellan ålderspyramiden och åldersskyskrapan. Själva införandet belastas inte av några större administrativa svårigheter – våra personnummer finns som alltid på plats. Och mänskligt moraliskt tror jag inte att värnskatten skulle möta något motstånd. Däremot skulle den kunna ha positiva dynamiska effekter, leda till förbättringar för sjuka äldre, deras anhöriga och personal och till en givandets glädje för friska äldre.
Hej igen!
Här några tankar om kunskap.
Idealet för kunskap är att den ska kunna överbrygga tid och rum. Nya insikter kan spridas och användas också av någon annan än den som först kom på dem. Kunskapen är immateriell och´mellanmänsklig och kan bära även mellan generationer. Det mesta av det som du och jag tror oss ”veta” är kunskaper från andra som levt före oss, och det mesta inom utbildningen vilar också på gammal kunskap. Även om det görs stor affär av att utbildningen skall vara forskningsanknuten och dra nytta av också de senaste rönen, är likväl merparten av dess innehåll gammalt och i bästa fall väl beprövat.
Utöver de kunskaper som kan formuleras i ord möter vi också allt det gamla som finns manifesterat i infrastrukturen (vägar, järnvägar, broar, vattenförsörjning, elförsörjning,…), i den byggda miljön och i alla våra redskap och saker (bilar, datorer, hammare, köksspisar, tvättmaskiner, dammsugare,…).
Vi brukar inte prata om det här till vardags, men när det någon gång kommer upp till ytan finns det inget kontroversiellt i det: ”alla” vet att det faktiskt är så här. Men går man över till nu levande äldre människors möjligheter att själva lära och att ge nya kunskapsbidrag till andra, kommer det nästan reflexmässigt fram inlindade versioner av ”är det egentligen lönt?!” (underförstått: de ska ju ändå snart dö). Det är då som om man alldeles glömt att en av kunskapens egenskaper är att den kan bära från den ena till den andra.
Själv funderar jag inte så lite på vad som skulle kunna hända om samhället, kulturen och arbetsplatserna kom på den ljusa idén att medvetet och systematiskt försöka dra nytta av den åldrande befolkningen just för den gemensamma kunskapsutvecklingens skull. Vi äldre har ju varit med om så mycket, ”kan” så mycket att om vi bara förädlade våra kunskaper ytterligare ett steg skulle så mycket kunna bli begripligt också för andra. Och det skulle inte ens behöva möta det klassiska motståndet att unga inte ”vill” lära av gamla: vi kan förpacka det väl och lägga det på nätet, så kan de yngre själva få triumfen att hitta det.
Allt gott
Bodil
ett av samhällets många sätt att kunna dra nytta av
Hej,
På något sätt har vi hamnat i ett samhälle som inte bara har en marknadsekonomi (vilket kan ha sina fördelar) utan också har blivit till ett marknadssamhälle. Detta inte bara genom att hela socialförsäkringsekonomin hamnat under börsens villkor utan också genom att samhället alltmer hanterar immateriella värden som om de vore varor av köp-och-sälj-karaktär.
Maciej Zarembas nyss avslutade sjukvårdsserie i DN (”Den olönsamma patienten” – läs den!) beskriver vilka effekter detta har fått för vården. För att effektivisera vården som vore den en vara vilken som helst, har man infört system baserade på ”DRG”, DiagnosRelaterade Grupper, med en prislista för varje enskild åtgärd och redovisningar baserade på pinnräkningsmodell. Borta är alltså rutiner och strukturer baserade på medicinska helhetsbedömningar.
Samtidigt med att olika delar av vården blivit till egna kostnadsställen med eget pinnräknande, har huvudpersonen patienten försvunnit bortom synhåll – kvar finns bara hennes enskilda åkommoroch för att åtgärda dessa behöver enskilda enheter ta ut så höga ersättningar som möjligt, allt sett utifrån den enhetens logik och logistik. Helt obefintligt i räknandet blir därmed att den största vinsten för individen och för samhället i dess helhet skulle vara att den berörda får bästa möjliga hjälp att friskna till – både genom vårdinsatserna och genom att dessa sätts in genast och i ett svep så att hon själv får tid över att kunna bidra till att utveckla sin hälsa, det salutogena. Splittrade vårdinsatser med långa tidsintervall emellan gör att det blir sjukdomar och vårdinsatser snarare än hälsan som dominerar livet.
Förskjutningen i samhället mot NPM, ”New Public Management”, med dess grundläggande tro på att kvalitativa insatser alltid vinner på att delas upp och kvantifieras och att det då blir bättre för den berörda, den så kallade ”kunden”, har pågått sedan 1980-talet. Med allt mer förödande konsekvenser, inte bara i Sverige utan också i bland annat Australien, Nya Zeeland, Kanada, Frankrike, Nederländerna, Danmark och Norge. Men när det immateriella alltmer börjar förväxlas med varor, griper korruptionen griper vilt omkring sig. Inte främst den typ av korruption som vi brukar tänka på utifrån mutor och girighet utan en annan, en ännu allvarligare: den som uppkommer när själva företeelserna, verksamheterna, ibland rentav själva livet, korrumperas genom att förknippas med lägre normer än de borde tillskrivas.
Själv har jag med en ständigt ökande sorg och stigande vanmakt sett motsvarigheterna inom universiteten till det som Zaremba beskriver för vården. Ändå har jag faktiskt försökt att inifrån spjärna emot på alla de sätt som jag har kunnat hitta och med alla de medel som jag har kunnat mobilisera. Den kampen är inte rimlig att föra på individnivå. Ändå är den nödvändig också där, men den måste framför allt föras på den systemnivå där synvändan behöver ske. Det vore en gudabenådad välgärning om NPM, New Public Management, började kläs av in på bara kroppen och synas i all sin ömklighet och orimlighet: hur har det alls varit möjligt att införa och vidmakthålla och utveckla sådana principer som NMTs i människonära, kvalitativa och immateriella sammanhang av typ vård, omsorg och utbildning?!
Varför jag publicerar detta här under rubriken ”Årsringarna och ansvaret”? Jo, för att jag tänker att det kanske kan vara lättare för oss i gruppen äldre att exemplifiera de här sammanhangen. Vi har ju faktiskt varit med också innan New Public Management fanns – och egentligen har många av oss med stigande olust hela tiden märkt effekterna av hur NPM lemmats in i tankekulturen. Men utan att alltid kunna peka på hela mönstret utifrån dess kombination av människoförakt och verksamhetsförakt och omedvetenhet om vad som har relevans och prioritet i sammanhanget. Det är som om medvetandet om validiteten – att faktiskt det mätta för att alls ha ett värde ska utgöra ett relevant mått på det verksamheten syftar till – bara blåst bort.
Men kanske har vi nu passerat en smärttröskel – och kanske skulle vi nu med stöd av våra långvariga bakgrunder kunna hjälpa till som whistleblowers?
Allt gott
Bodil
Hej,
För länge sedan gjorde jag en lista där jag pekade ut sådana områden på vilka människor är bättre än datorer:
Människor Datorer
Kreativa Förutsägbara
Tillmötesgående Rigida
Uppfinningsrika Fantasilösa
Lyhörda, flexibla Förändringsokänsliga
Samtidigt ringade jag in sådana områden där datorer tveklöst är överlägsna:
Människor Datorer
Glömska Minnesgoda
Vaga, ologiska Exakta, logiska
Oorganiserade Välorganiserade
Lättpåverkade Pålitligt opåverkbara
När jag nu många år senare tittar på de här spalterna, funderar jag på hur människan ändrar sina egenskaper när hon åldras. (Datorer förändrar ju inte sina grundläggande egenskaper – de blir ”för gamla” främst genom att datorgenerationerna avlöser varandra så snabbt att den egna gamla datorn inte längre kan hänga med efter sisådär 3 år…)
Nu har jag två uppriktiga frågor till dig:
1. Hur menar du att de 8 mänskliga egenskaperna enligt ovan ändras (förbättras eller försämras) när vi blir gamla?
2. Och utifrån tabellernas 8 jämförelser: vad kommer framtidens äldre människa att kunna använda sina datorer till för att bättre komma till sin rätt?
Allt gott
Bodil
Hej,
Jag blir mer och mer fundersam över hur vården tenderar att TA IFRÅN äldre människor så mycket tid att det inte blir mycket över för det hälsobringande, ja, för själva livet.
Ja, vad är det egentligen för tid som sjukdomarna tar ifrån oss? Först och främst kan de i sig förkorta våra liv, dvs öka dödsrisken i närtid. Men också medan livet pågår tar de mycket tid genom att dra vår uppmärksamhet till värk och smärta och oro snarare än till det salutogena, det hälsobringande. Och också den tid som själva vården tar innebär en inskränkning i det levda livet och en subtraktion av tid för det friska. En del tidsbelastning är nödvändig, men långt ifrån all. Alltför mycket handlar om vårdens klumpiga system för tidsbeställning, provtagning, provsvar, etc. Och om bristande information: jag har exempelvis träffat människor som eftersom de inte vet när provsvar skall komma, inte heller i vilken form, knappast vågar gå på toaletten av rädsla för att inte ha omedelbar telefonbevakning hela tiden. Och om en total omedvetenhet om hur de kan splittra upp en hel vecka med en insats då och en annan då och ständiga resor fram och tillbaka.
De olika insatserna är helt enkelt optimerade utifrån vårdens logik, inte utifrån att belasta den berörda människan och hennes närstående så lite som möjligt och så samlat som möjligt så att hon i övrigt i lugn och ro kan leva ett ostört liv och därmed förbättra sin hälsa, stärka sitt immunförsvar och inrikta sig mer på det friska än på det sjuka. Det är i och för sig rätt och riktigt att ju sjukare man är och ju fler åkommor man har, desto mer hjälp behöver man. Men det är inte vare sig rätt eller riktigt att dessa hjälpinsatser levereras oberoende av varandra.
Vad tror du skulle kunna hända om vårdinsatser anpassades till den berördas tid och liv i stället för till alla de olika vårdgrenarnas? Det kan låta omöjligt – men det vore fullt möjligt i vår datoriserade värld. En inte alltför vild gissning är att också vården skulle tjäna på det, eftersom människor då skulle kunna leva bättre liv, bli mindre störda och ha större förutsättningar att utveckla sin hälsa.
Allt gott
Bodil
Hej,
Det där med statistik och de demografiska förändringarna kräver att man håller tungan rätt i mun. Eller snarare att man tänker efter mer än en gång. Gör man det, kommer man t ex på att föreställningen om den pågående förgubbningen av samhället egentligen borde bytas mot en föreställning om den pågående föryngringen. En 40-åring idag är mycket ”yngre” än en 40-åring var för 100 år sedan. Kvantitativt: den risk för att dö inom ett år som fanns för en 40-åring vid 1900-talets början nu finns först för en 70-åring.
Förr var det den minskade barnadödligheten som undan för undan fick stor betydelse för ökningen av medellivslängden. Numera är barnadödligheten sedan länge så liten att fortsatta förändringar i den bara har marginell inverkan. I stället är det den minskade dödsrisken i 60-70-80-90-årsålder som gör skillnad.
Om man säger att den förväntade livslängden för en tysk flicka som föds nu är 82,5 år samtidigt som man säger att hon har 50% chans att bli 100 – inte kan väl båda vara sanna? Jo, de kan faktiskt det! Att hon ”bara” skulle bli 82,5-år bygger på förutsättningen att världen skulle sluta förändra sig och allt förbli så som det är nu, medan 100-års-scenariot bygger på att omvärlden förutsätts fortsätta att förändra sig åt det håll och i den utvecklingstakt som gjort att livslängden i vår del av världen nu ökat i över ett århundrade.
Ett exempel till, nu på en medelålders tyska: under det år hon fyllde 50, år 2011, hade hon 0,24% dödsrisk, år 1961 (när hon föddes) var risken för en död i 50-årsåldern 0,5%, alltså dubbelt så hög. I dag kan hon bli 60 innan hon kommer upp i den dödsrisken. Och hon förväntas bli 84, trots att hon när hon föddes bara kunde räkna med att bli 73. Fast fortsätter utvecklingen blir hon troligen över 90 …
Allmänt om förändringen av dödsrisken när man åldras: fram till 40-års-åldern ökar inte dödsrisken per år, men därefter stiger den exponentiellt så att den vid 80 är 4%, vid 90 15% och vid 95 27%.
För ett långt och bra liv är det viktigt att inte röka, få tillräckligt med vitaminer, inte äta för mycket, motionera, inte stressa för mycket och att inte upphöra att lära sig något. Håll alltså hjärnan igång. Ju mer du lär dig, desto mer håller du nere din dödsrisk. Slutord i den tyska artikel från Max Planck-institutet som jag tagit ovanstående siffror ur: ”Wissen verlängert das Leben”, Vetande förlänger livet.
Allt gott
Bodil
Hej,
Jag har genom åren lett en hel del projekt och då alltid försökt få till stånd ett PROJEKTRUM – ett rum att gå in i där väggar, tak och ibland golv bara skulle vara fulla av sådant som hörde till projektet. Har trott mig märka att ett sådant rum påverkar projektgruppen genom att ge ett starkare gemensamt fokus och en bättre inlevelse. Jag har alltså tänkt främst på det gemensamma och mindre på det individuella, dvs på vad rummen egentligen gjorde med var och en av oss. Först nu har jag börjat förstå det – och till en början faktiskt alldeles omedvetet.
För visst låg på sitt sätt projektrummen bakom att jag för drygt ett år sedan lät tapetsera ett rum med en tapet mönstrad med enbart massor av svartvita fotoramar av olika storlekar. Till en början förstod jag inte sambandet med projektrummen – jag tänkte bara rensa upp bland gamla bilder och göra ett lite annorlunda fotoalbum. Undan för undan började jag klistra upp bilder (sådant här tar t i d, tro mig), inte bara på barnbarnsgenerationen utan också på barnens, min och mammas generation. Inte kronologiskt och inte tematiskt – det är tillräckligt knepigt ändå att matcha bilder med ramstorlekar. Enda kravet som jag haft på bilderna har varit att de skall väcka något hos mig.
Rummet är nu halvfärdigt, och jag har börjat förstå vad det gör med mig. Jag kan ju stå där och ha alla mina årsringar (och några till) runt omkring mig samtidigt. Där i det yttre. Utanför mig. På sitt sätt har förstås bildrummet många likheter med projektrummen, men skillnaderna är större än likheterna. Till det mest grundläggande hör att livet ju inte är något projekt. Det har ingen tidsplan, ingen budget och inget annat syfte än att det skall levas. Så medan mina projektrum varit konkreta, rationella och framåtsyftande, är bildrummet visserligen också konkret, men det är inte till för att något skall presteras. Det är ”bara” till för att känslor och sammanhang skall släppas fram.
I de flesta sammanhang brukar det visa sig att Karin Boye hade rätt när hon sa att ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Fast med det här rummet tror jag inte det är så. Vägen är visserligen garanterat mödan värd redan den eftersom det här är så roligt att skapa. Men slutresultatet (nåja, helt färdigt lär det aldrig bli…), målet och meningen, kommer också att vara mödan värt, för det blir inte statiskt det heller. Jag kommer att få vara med om en ständigt ny process varje gång jag träder över tröskeln. Lite magiskt känns det allt!
Allt gott
Bodil
|
|
Senaste kommentarer