I en nygammal tid

På söndagar hör jag inte så sällan på ”God morgon Världen”. I dag uppmärksammade de den pågående diskussionen om ”anställningsbar”, detta instrumentella ord som nu inte bara (m) utan också (s) lyfter fram.

En människa skall enligt detta synsätt ta ansvar för att vara ”anställningsbar”. Troligen är det inte så illa menat som det låter, men ordet utstrålar att livets mening skulle vara att stå där vid vägkanten och vara upplockningsbar för dem som till äventyrs är intresserade av att sätta en i arbete.

Det här fick mig att tänka på skillnaden mellan ”läsbar” och ”läsvärd”. Det är givetvis alldeles utmärkt om en bok är läsbar (har bra LIX), men med böcker vill vi ju först och främst att de skall vara värda att läsa. Läsvärda, alltså. Själv har jag läst många böcker med urdåligt LIX bara för att de var så läsvärda, medan det finns andra med utmärkt LIX som inte dragit till sig mitt intresse. Man kan resonera på samma sätt om teknik: den blir inte användvärd bara för att den har goda användbarhetsegenskaper – det krävs också att man skall vilja använda den, att den skall tillföra ett värde.

För oss själva gäller förstås att vi vill vara värda att anställa. Som de människor vi  är och som de människor vi kan utvecklas till. Medan det ”anställningsbara”, dvs att finnas på rätt plats vid rätt tid med rätt kompetens och till rätt lön, pekar mot något instrumentellt, något robotartat, mot att ett något (snarare än en någon) skall finnas till hands med förmågor som kan användas för arbete.

Jag har hört många unga reagera mot anställningsbarhets-resonemangen, men jag gissar att motreaktioner (i den mån vi alls bryr oss) kan vara ännu mer självklara för oss äldre. Vi är ju noga med att ha tid för det meningsfulla och om vi alls ska ta på oss något lönearbete, måste det vara för att det är någon mening med det. Och vi måste också se att det är någon mening med oss själva i det sammanhanget – att vi alltså kan tillföra ett värde och därmed vara anställningsvärda. Inte anställningsbara.

Tanken styr orden – men orden styr också tanken. I dag behövs det inte bara nya samtal om exempelvis arbete och pensionering – det behövs också en ny ton i samtalen.

Allt gott

Bodil

Ingen blir gammal i ett vakuum – och det har man inte blivit tidigare heller. Tveklöst var det för de flesta betydligt hårdare förr än nu att bli gamla, också utifrån ett rent försörjningsperspektiv. När brödfödan behövdes till barnen och de mest arbetande, kunde gamla bli en större belastning än tillgång. Vilka uttryck tog detta sig?

I en bok som kommer ut i sommar av historikern Birgitta Odén, 91 år, berättar hon bl a om myten om ättestupan – och att den i stort sett är just en myt. Ett utdrag ur texten: ”Vilken funktion fyller den ihärdiga myten om ättestupan? Varför spred den sig som en löpeld under slutet av 1600-talet och under 1700-talet? Varför övergick den till ett kollektivt minne på 1800-talet och varför kunde den åberopas vid mitten av 1900-talet (av bl a Ivar Lo Johansson) som ett politiskt argument till hjälp för de fattiga? Och varför dyker ättestupan upp i insändare och debattartiklar i dagens samhälle, nu ofta som ett humanare alternativ än ensamhetsboende eller som ett billigare alternativ till långvårdssjukhus?”

…

”I vår egen tid har de äldres akuta problem flyttat från försörjning under ålderdomen till vården i livets slutskede. Ättestupan, den fortfarande levande myten, får nu en ny funktion, en omkastad värdering. Den framställs som en rationell och human lösning på ensamhetens och lidandets existentiella problem. Eller som en form av samhällelig besparing. Eutanasin framstår i förlängningen på den positiva uppvärderingen av ättestupan som den naturliga lösningen på ett uråldrigt problem. Myten får en ny funktion i ett förändrat samhälle. Detta gör myten farlig.”  

Väl värt att begrunda – och att läsa boken när den kommer på Carlssons förlag. Jag skall berätta här vad den heter men än så länge har den bara ett arbetsnamn.

Allt gott

Bodil

I mina funderingar över vad de samtidiga (men åtminstone delvis oberoende) förändringarna  i våra årsringar, kroppar och tidsandor gör med våra ”jag” stannade jag för ett tag sedan upp inför utskottssbehandlingen av ensamstående kvinnors rätt att bli med barn utan någon egen närhet till en man och blivande far till barnet.  

Beslutet om rätt till insemination i Sverige blir säkert rätt och bra – i vår tidsanda. Men samtidigt känns det lite speciellt att komma ihåg hur det hade varit för mig och många andra om vi hade blivit ensamstående mammor i kärleksrelationer på 1960-talet. De flesta av oss hade kanske inte helt förskjutits av våra föräldrar (och delar av övrig omvärld) men det hade funnits starka inslag av skambeläggande, utanförskap och underläge. Det var inte bara det att barn-på-egen-hand inte stöddes av samhället utan det sågs inte heller som den berördas ensak även om det inte var direkt brottsligt.

Det är 50 år sedan dess. Tankeförskjutningar har säkert pågått hela tiden men de blir inte uppenbara förrän de gör ett språngvis nedslag som dessa.

Överfört till äldreområdet: en del av det föråldrade som vi samtalar om här och som kan förefalla totalt stagnerat och omöjligt att rubba kan om ett tag vara så totalt överspelat att också våra just nu progressiva tankar befinner sig i bakvattnet. Ändå tycker åtminstone inte jag att man bara kan luta sig tillbaka och tänka att det löser sig med tiden. ”Det” gör ju inte det – det är alltid någon/ några och inte sällan många som måste göra det.

Allt gott

Bodil

Nu kommer jag med ett inlägg som garanterat är till för att skapa fler frågor än svar. Jag är inte ens säker på att jag fullt ut kan förklara vad jag menar och vad jag undrar över. Ha lite tålamod med mig och låt mig försöka:

De flesta förändringar i livet kommer så smygande att det bara är vid enstaka tillfällen som det händer något som riktigt skakar om den innersta kärnan. Därför kan jag inbilla mig att ”jag är jag”  (vad nu det betyder), och att det finns en någon där inombords som jag kan känna igen ”mig” i även när åren går.

På den här bloggen har vi samtalat en hel del om hur själen/ mind:et  ändrar sig med åldern. Årsringar kommer till, och årsringar växelverkar både framåt och bakåt. Mer (i bemärkelsen fler årsringar) blir dessutom inte bara mer/fler utan det blir framför allt annorlunda.

Vi har däremot inte talat så mycket om effekterna av kroppens förändring med åldern på hur  vi upplever världen. Hjärnan får ju sin omvärldsinformation helt och hållet genom kroppen, och när synen/hörseln/känseln/lukten/smaken/balansen/lusten/tröttheten/… undergår åldersförändringar inte bara var för sig utan också tillsammans påverkar detta vad de sammantaget kan förmedla  till hjärnan. Man har inte samma tentakler som 69-åring att ta in något i relation till omvärlden som vad man hade som 19-åring, dvs 69-årsringen tar färg både av vad själen tidigare hunnit inhämta under de tidigare 68 år som gått  och av vad den nu får veta genom den 69-åriga kroppen.

Ju mer jag tänker på detta, desto konstigare blir det att en människa något så när kan klara att bevara och utveckla sin självbild medan det pågår ett samtidigt åldrande av kroppen, själen och tidsandan.  Det hade varit märkvärdigt nog om det inte hade funnits något biologiskt åldrande av kroppen överhuvudtaget utan om kroppen hade hållit sig konstant och det ena årets erfarenheter ”bara” hade lagts till det andra samtidigt som tidsandan förändrades. Men när både kroppen, själen och tidsandan alla tre varierar samtidigt, både beroende och oberoende av varandra  – då är det inte konstigt att åldrandet blir komplext och att de eventuella sambanden blir tämligen kaotiska. Vilket dock snarare ökar än minskar min nyfikenhet på åldrandet.

Allt gott

Bodil

Hej,

I februari 2011 kom den här bloggen till och efter några veckors koll av funktionaliteten kom så Horisontboken ut i månadsskiftet mars-april. Jag tror därför att skottdagen, denna fina extradag, kan passa för ett jubileumsfirande. I all sin exakthet utgör den en lagom obestämd tidpunkt för ett ettårsjubileum eftersom den ju inte fanns i fjol….

I något av de allra tidigaste inläggen skrev jag om hur jag då tänkte om det nya äldrelandskapet som håller på att bryta igenom:

1. Det nya landskapet kommer att ha bytt skala och vara mycket större – i dess flesta ledder. – Ja, så har det verkligen blivit under året som gått. Både genom att det tillkommit 100 tusen nypensionerade sedan dess  och genom att samhällsintresset, forskningsintresset och det massmediala intresset för äldre ökat markant. Jag vet visserligen att man är synnerligen uppmärksam på just det man är intresserad av, men den här ökningen gåt utöver den subjektiva upplevelsens. Har du sett någon kvantifiering av det ökade äldreintresset på olika områden? Jag skall själv börja leta.
2. Det kommer att vara mer diversifierat.  Det har alltid gällt att äldre människor är varandra mer olika än yngre – men förr då livslängden var kortare, äldre människor mer utslitna och normerna starkare kunde både de berörda själva och omvärlden uppfatta ”äldre” som ett entydigt kollektiv. Och som en svag grupp. Fortfarande har (förstås) det diversifierade inte slagit igenom. Både självbilderna och omvärldsuppfattningar haltar. Många äldre försöker anpassa sig till föråldrade normer: nu är vi pensionärer, nu skall vi inte längre vara aktiva men väl aktiveras (resa, spela boule, dansa, gå på möten, konsumera kultur – allt nog så trevligt men det kan ändå bli lite infantiliserande om det blir de enda sysselsättningarna utöver hus och hem och barnbarn). Och kanske är det då inte så konstigt att en journalist utan att själv märka det refererar till svar som han fått från ”Anders, universitetslektor”, ”Eva, sjuksköterska” och ”Arvid, pensionär”. ”Arvid, pensionär” uttrycker just detta: att det kan vara som om en äldre människa gjort själva pensionärskapet till sin identitet. Detta är på väg att ändras, åtminstone så att pensionärskapet för flertalet äldre inte blir den enda identiteten, inte heller vad de gjort tidigare (”f d datatekniker”) utan vad de gör nu. Under det gångna året har de äldsta och sjukaste hamnat i fokus – och där behövs det fortfarande jättestora insatser. Upptäckten av den andra änden, de yngsta och friska, har gått långsammare – men pågår, det gör den. Tyvärr har det starkaste genomslaget hittills bara berört hur LÄNGE människor skulle kunna tänkas ARBETA (i bemärkelsen lönearbeta). Men det andra kommer väl vartefter. 
3. Äldrelandskapet kommer att ha lägre murar mot omvärlden och variera mer över tid. Både vara mer infiltrerat utifrån och samtidigt själv infiltrera mer. Nya trender inom äldrelandskapet kommer exempelvis att kunna vinna insteg i andra grupper. Möjligen blir det utifrån äldres annorlunda förhållande till arbete som detta inte längre kommer att mätas enbart genom insatser i ”tid” (heltid, halvtid, etc) utan i resultat. Inte mycket som hänt här.
4. Äldrelandskapet kommer att vara mer myllrande, antingen det handlar om formellt ”arbete” eller om något annat – man kommer helt enkelt att göra mer och det är ju genom människors handlingar som världen får sin dynamik. Jaja mensann, det här märks lite varstans. Men fantasin har liksom inte nått därhän än att en förlängd ålderdom rimligen kan handla om något annat än att bara förlänga det medelålders.  
5. Man kommer att ha fått lite bättre kläm på den utvecklande delen av ålderdomen – den som än så länge är den minst utvecklade. Pedagogiskt, sociologiskt, designmässigt, kulturellt och medicinskt. Hm. Där återstår nog det mesta att göra – fast mycket kan ha skett genom en smygande tidsandeförändring.

Vad är det då som kommer att vålla de största svårigheterna? De svåraste knutarna att lossa är alltid de som man själv har knutit. Så därför blir nog det svåraste i uppbrotten den egna inre kampen. Vill vi eller vill vi inte vara som de gamla människor vi ses som? Och om inte – vad vill och kan vi sätta dit i stället för de gamla självbilderna? Detta det sista tycker jag kommer igen gång på gång här på bloggen, men fortfarande oftast i kritik av vad omvärlden gör. Att själv försöka medverka till att förtydliga vilka normknutar från tidigare äldregenerationer som vi har löst upp/ vill lösa upp är svårare – men därför inte omöjligt. 

Allt gott

Bodil